"Det här är ett vanligt liv, vill jag tänka"

Att leva med diabetes typ 1 är inte en dans på rosor. Joel Wramneby blev diagnostiserad med sjukdomen när han var tio år och varje dag är ett pussel för honom.

– Det är planering, planering och planering som gäller. 

Joel var tillsammans med sin familj på en församlingshelg när han var tio år. Under en dag på kursgården hade Joel druckit väldigt mycket och kissat många gånger. Hans äldre bror som redan hade diabetes typ 1, reagerade på de klassiska symptomen som Joel visade på. Men han sa mest på skoj: ”Joel, ska vi inte kolla om du har diabetes?”

Joel fick sticka sig i fingret och testa sitt blodsockervärde på brorsans mätare. Den visade ”HI”, som betyder att blodsockret ligger över vad mätaren kan visa, (vilket brukar vara över ungefär 30 mmol/l).

Familjen lämnade kursgården och åkte direkt in till sjukhuset där Joel blev inlagd i en vecka. Han blev den sjunde i släkten med diabetes. När familjen fick veta hur det låg till började alla gråta.

– Det är sällan man ser pappa gråta. Det blev väldigt känslosamt.

Tidigare hade Joel fascinerats av sin storebrors sprutor och diabetesprylar (Gör länk!!) , men när han själv blev inlagd kom verkligheten ikapp.

– Jag kom på ganska snabbt att det var det här jag skulle göra resten av livet.

För mycket insulin

När Joel hade haft diabetes i några år inträffade en situation som han minns väl. Familjen skulle fika och Joel hade precis tagit insulin, men alldeles för mycket.

– När jag satt i soffan och de försökte prata med mig, föll jag sakta ner och blev medvetslös.

De fick fort i honom socker och han vaknade strax därefter. Men det var en jobbig händelse för familjen.

– Det drabbade inte bara mig, utan även mamma och pappa. Jag såg i deras blickar att det var väldigt jobbigt för dem.

Det var enda gången som Joel svimmat på grund av diabetesen, men det händer ibland att han att han svamlar när han blir låg.

– Ibland går jag upp på natten och förstår inte vad som händer, jag vet bara att jag  behöver äta något.

Fördomar som sårar

Under årens gång har Joel mött flera som blandar ihop sjukdomen med diabetes typ 2.

– Många tror att det är mer lätthanterligt än vad det är. Min bror tränade till exempel med en PT en gång som sa till honom att: ”ät bara ordentligt och träna, så kommer din diabetes att försvinna”.

Att hantera sjukdomen i skolan var aldrig något större problem för Joel. Först när han gick på gymnasiet kunde vänner komma med kommentarer som ”det är väl bara att ta en spruta, jobbigare än så är det väl inte”.

– Jag kan känna mig förminskad av sånt ibland. Det är väldigt irriterande, men jag har blivit bättre på att hantera det nu när jag är äldre.

Omöjligt eller krångligt

Vissa saker kan vara svårare att göra med diabetes och en del saker rent av omöjliga. En dröm som Joel har haft är att bli brandman.

– Det hade varit svinkul! Men jag får inte bli det på grund av min diabetes.

Det finns också en rädsla hos honom för att göra vissa saker i livet, som till exempel att åka ut och resa, även om det är något han gärna skulle vilja göra.

– Hur ska det gå med insulinet? Kommer det bli för varmt? Kommer det räcka? Jag skulle vilja vandra i Sydamerika, men det känns lite läskigt. Jag måste tänka på min diabetes. Jag kan inte vara så naiv att jag tänker att det bara löser sig. Allt måste fungera.

Följdsjukdomar och framtiden

I och med att Joel levt med diabetes så pass länge har han en känsla av att det är alla andra utan diabetes som är ”de konstiga”.

– Det är jag som är normal och det här är ett vanligt liv, vill jag tänka. Men sen när jag väl drabbas av ketoner, syra i blodet eller lågt blodsocker, så märker jag att jag inte är normal. Jag fungerar inte ordentligt.

Det är små situationer som uppstår varje dag som kan vara irriterande, tycker Joel. Han ställer sig ibland frågan varför det är såhär. Han funderar över följdsjukdomar som kan komma med tiden på grund av diabetesen, så som att den kan skada skada synen, fötterna, njurarna och att man kan få hjärt- och kärlsjukdomar.

– Jag börjar ta det mer på allvar nu. Min morbror gick nyligen bort i diabetes. För 16 år sen fick han en njure av min mamma som höll ett tag, men till slut hjälpte inte ens dialysen längre. Det känns såklart jobbigt, men det är framför allt en ögonöppnare.

Trots den tragiska händelsen är Joel bestämd:

– Jag tänker inte leva i rädsla. Jag är bara konstant medveten och det är planering, planering och planering som gäller.

Joel tar ofta blodsocker på högerhanden eftersom att sticken gör fingertopparna ömma och det gör ont att spela gitarr, som är ett av hans stora intressen.