Jag har haft diabetes typ 1 i 18 år och det är en stor del av mitt liv. Jag lever så ”vanligt” som möjligt och jag låter inte sjukdomen stoppa mig på något vis. Däremot är den ett problem och jag vill dela med mig av några personliga tankar och känslor här.

​

Det flimrar framför ögonen och den olustiga känslan som får hjärtat att slå några extra slag regerar i min kropp just nu. Nej då, jag är inte full, jag har inte en panikångestattack och jag har inte sprungit ett maraton. Jag har bara lite lågt blodsocker.

​

Jag som i vanliga fall vet hur jag vill formulera mig och skriver relativt snabbt, sitter nu här och tänker. Och tänker. Min hjärna fungerar inte som vanligt när mitt blodsocker är lågt. Det är lite som att ha druckit ett par glas vin och samtidigt ha sprungit det där loppet som gör att engerinivån är på noll. Jag känner mig klen i kropp och psyke och en skön säng hade passat mig perfekt just nu. Men det här är vardag för mig, jag har ju diabetes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Du är så duktig Moa, du sköter din diabetes så bra”. Det får jag ofta höra. Tack och bock, ja, jag sköter min diabetes bra. Jag kollar blodsockret ofta, tar insulin som jag ska och äter och tränar efter noggrann planering. Det hjälper inte alltid, faktiskt blir blodsockret väldigt sällan som jag tänkt mig.

​

Av någon anledning låg jag högt inatt och vaknade på 14,6. Lite för mycket insulin till frukosten som jag åt för en timma sedan och nu sitter jag här med en pil på mätaren som pekar rakt ner. Det är klart att jag inte är hungrig, men jag blev ändå tvungen att äta en banan och dricka ett glas juice. Mat är ju min medicin.

​

När jag får frågan hur det är att ha diabetes säger jag ofta att det inte är några problem och att jag inte känner mig sjuk. När jag tänker efter är det inte sant, det är visst ett problem att leva med diabetes. Jag är bara så van att jag inte ser det så. Men när jag sitter här med en känning, som det kallas, inser jag att det här inte är ”normalt”. Att tänka ut rätt mängd insulin till antal kolhydrater och att planera in hur lång tid efter maten jag ska gå den där promenaden, det är inte normalt. Det tillhör inte vardagen för de allra flesta. Men för mig gör det det och ja, jag skulle gärna slippa allt det här.

​

Något annat jag ofta får höra är att jag alltid är så positiv och glad. Det är självklart inte sant. Jag har i perioder mått fruktansvärt dåligt och jag lever med en kronisk sjukdom som påverkar mitt liv varje minut. Jag är tacksam att människor ser på mig som en glad person, men det kanske inte är en nyhet att det faktisk är ett val. Jag försöker se positivt på livet och jag väljer att vara glad. Jag skrattar ofta och mycket. Hur skulle jag annars klara av allt det jobbiga? Att en person är positiv betyder inte att hen har ett enkelt liv, det kan jag skriva under på.

​

Det jag vill säga med det här är att jag självklart är tacksam för människors bild av mig, men att det också kan vara väldigt frustrerande att ha ett dolt handikapp. Om någon är förlamad i benen syns det tydligt eftersom personen antagligen sitter i rullstol. Att en bukspottkörtel inte producerar insulin syns inte alls.

​

Jag vill inte att  människor ska gå runt och tycka synd om mig, men jag skulle vilja att de fick en större förståelse för vad det innebär att leva med den sjukdom som jag och runt 50 000 andra lever med i Sverige idag. Diabetes typ 1 är en kamp. En vardaglig och ständig kamp men också en kamp om liv och död.